Ni som är känsliga när det gäller läbbiga bilder på ormar, spindlar och rektoskopiundersökningar kan glatt läsa vidare här. Alla som däremot lider av nagelfobier ska skrolla med handen över i alla fall ena ögat. (Läskiga bilden kommer allra sist i inlägget.)

Detta har hänt: 42 personer från Eskilstuna Basket är i Lloret de Mar och spelar i en basketturnering. Våra matcher börjar kl 21:00 eller 22:30 i 40-gradig inomhusvärme. Domarna är inte överens med oss om vad foul är och det hela sköts på spanskt sätt på synnerligen lösa boliner.

– Hej, ni skulle ha spelat om två timmar, men kan ni spela om tio minuter istället? säger tävlingsledningen när vi sitter i matsalen med munnen full av bläckfisk.
– NEJ! Vi svenskar badar inte ens i en pool om vi inte har smält maten i minst en timme!

– Oj, ursäkta. När det var en minut kvar av matchen låg ni inte under med två poäng utan ledde med ett. Sorry.
– Så … eftersom vi förlorade med ett poäng vann vi egentligen med två?
– Ja egentligen. Men … allt är ju på skoj, eller hur?

Stilstudie: här är vi i anfall. Alla beter sig helt normalt, utom jag som längst till vänster dansar en lustiger dans.

Men vi har fantasiska dagar trots debaclet med just basketen.

På dagarna laddar vi inte alls för matcherna utan ligger i solen eller vandrar i Barcelona eller åker …

… bananbåt.

Den där gula bananasplitten dras efter en snabb motorbåt och man får inga som helst instruktioner när man kliver på. Vi åkte och åkte och tydligen är poängen bara att resenärerna ska trilla av. Men vi var så starka och vältränade och vana vid hårda smällar att det krävdes brutalvågor och snävsvängar för att några av oss skulle kastas i. (På kvällen var det sedan mycket, mycket svårt att sätta straffkasten.)

När vi kom iland, visade det sig att en man låg på stranden (före eller efter en bananbåtstur) med hjärtstillestånd. Det blev stor uppståndelse med nyfikna människor och poliser och ambulanspersonal som i 40 minuter gjorde upplivningsförsök. Förgäves. Mannen dog och poliserna flyttade sig 25 meter upp från stranden och genomförde en razzia mot en skum parasollbutik. Vi tror dock inte att de två händelserna var relaterade.

Inne i Barcelona var det meningen att jag skulle gå in i La Sagrada Familia för att jag har längtat efter det sedan vi var här senast. Men väl där blev jag småsnål och stannade utanför med alla de andra och …

… lekte reseledare. Jag vet inte riktigt vad jag visar med händerna här, men kanske handlar det om att Gaudí var väldigt intresserad av …

… basketbollar, vilket man kan se på kyrkans östra gavel.

Här hänger Gaudís Jesus så tokigt på korset. Och naken är han, vilket den pryda publiken inte alls uppskattar.

När vi då var inne på intresseområdet ”Gaudís nakenhet”, begav vi oss till erotikmuseet. Det bör man göra i alla städer, för de är roliga. Jag betalade inträdesbiljetten för mig och mitt lilla nykterisidrottsmannaentourage och fick ett glas champagne i handen, för det ingick visst i priset.

Obelisken i bakgrunden hörde tydligen också till utställningen.

Lite mer basket nu.

Gårdagens match gick ur vår synvinkel väldigt bra trots att vi förlorade med 66-33. Det kan låta förfärligt, men vi är bara åtta i laget och en tjej var febersjuk och en tjej fick en lårskada. Alltså blev bytena ytterst få och jag hann bara gå av planen en enda gång för att sätta på ett plåster på ett av långa spanska naglar orsakat köttsår.  Vi spang och sprang och gav inte upp och kämpade precis sådär som man ska kämpa. Inte sedan 1979 har jag spelat en helt match utan vila, vilket gick alldeles utmärkt.

Även om vi var HELT JÄVLA SLUT.

Knävlarna är som vanligt helt paj, men det har jag vant mig vid. Hälkuddarna är punkterade (eller nåt), men det har jag också vant mig vid. Den nya smärtan beror på att spanjorskorna tydligen har en sabotageteknik som heter ”stå på skon”.

– Aj, sa jag.
– Abuela! sa de och pekade på mig och skrattade rått.

Nu tar vi en snabb övergångsbild här som varning för alla som är lite känsliga.

Detta är en spansk fisk. Ögat flyter liksom iväg ur sin håla, okej?

De fem tånaglarna på högran är blåa; mittentån blev blå redan i måndags. Pektån på vänster fot är … läskig.

Blödningen under är så stor att nageln trycks upp som en jäsande deg. Man ser alltså extremt tydligt nagelns nedre kant och hur nagelbandet kämpar för att hålla kvar den skyddande skölden.

Och imorrn är det match igen! Gunde Svan körde en femmil med en axel ur funktion 1989. Foppas fötter varunder flera år lika stabila som en tallrik fil och flingor. Och Lotten Bergman spelar basket utan underkropp.

Basketturneringen i Lloret de Mar är nu avslutad och vi är stukade, vrickade, fulla av blåmärken och vätskeersättning samt lite lagom snyggt brunbrända.

Pokalposering – vi kom trea!

Mina stackars sex blånaglar ser så läskiga ut att jag väntar lite med att lägga ut bilder på dem – särskilt eftersom fötterna plötsligt är svullna som en hobbits.

Med detta roade jag mig när det var dags att snöra på skorna.

På lördagskvällen var vi ute och rullade hatt i 30-gradig värme till fyra på morgonen och sov sedan i tre timmar innan vi begav oss till Barcelona för att flyga till Ferrol i Galicien.

Det var så underligt … Våra väskor vägde plötsligt flera kilo mer än när vi kom hit – utan att vi har handlat hantlar eller råkat packa ner potatis.

Men vi hade tyvärr packat ner en massa fukt.

Så här såg torkbalkongen ut redan efter två dagar. Eftersom vi bara fyllde med fler svettprylar och dessutom sköljde upp matchdräkterna som aldrig torkade, var luftfuktigheten just här 99,5 %.

Nu är vi hemma i spanjorens föräldrars lägenhet, där Portugal precis har vunnit EM fastän (eller pga. att) vi hejade på Frankrike.

Där åt vi nyss (strax före midnatt) spansk tortilla och en fantastisk sallad som jag ska försöka återskapa med de svenska, smaklösa tomaterna …

Om ni nu skrollar upp lite och kollar på lagbilden så ser ni den väldigt unga, fräscha och glada Lotten knäande i mitten.

(Skrollpaus. Så, nu fortsätter ni att läsa här igen.)

Föga anade jag – basketspelaren – där och då att jag blott ett dygn senare skulle kalla mig tant Lotten och känna mig 97 år gammal eftersom tårna med blånaglarna inte klarar av andra skor än foppatofflor och jag fick rådet att köpa stödstrumpor mot svullnaden.

Foppalotten. (Den kortkorta kjolen ersattes som ni ser i samma veva med en sober klänning som går nedanför knäna.)

Jag har fått otaliga uppmaningar att följa upp tådebaclet som inleddes för snart en månad sedan. (Bara som en varning: alla bilder här nedan är inte vackra.)

Först åkte jag till Spanien med Eskilstuna Basket. I packningen ingick ett par foppatofflor eftersom de

1. inte väger någe
2. är mer än lovligt foträta
3. hindrar den heta, spanska sanden att orsaka brännsår.

Sedan spelade vi en match, där en spansk spelare stampade mig på först ena, sedan på den andra basketskoförsedda foten.

Liksom så här, kan ni tänka er. Domaren i svart, flamencobasketspelaren i rött och oskuldsfulla jag i vitt.

Jag spelade vidare eftersom det gjorde mer ont på andra ställen och tänkte inte mer på det. Dagen efter lade jag upp en liten läskig nagelrapport här eftersom vänster pektånagel tänkte rymma hemifrån.

Nagelblues vid poolen.

Sedan fortsatte jag att lira varje match med hjälp av medikamenter och smörjmedel samt plåster.

Mellan matcherna hade jag aldrig skor på mig – bara foppatofflor. På sightseeing i Barcelona, på midnattspromenad, på drinkrunda och på eftermatchen-pizzan.

Nu ser man förvisso inte mina fötter längst till vänster, men jag lovar att det inte var mycke att se: foppatofflor är inte särskilt snygga.

När vi stod där och åt, kom ett gäng engelsmän lullande. De hade precis druckit 314 öl och sett Wales förlora och var lite deppiga och ville analysera fortsättningen av EM med mig och jag visste att berätta om Zlatans eventuella öde i en engelsk klubb, när den sluddrigaste av engelsmännen plötsligt fann artikulationscentrum i hjärnbarken.

– Excuse me, miss! Excuse me! sa han högt och pekade på mina fötter.
– Eh, sa jag.
– WHAT ARE THOSE? WHAT ARE THOSE?
– Oh, sa jag, I know they look strange but my feet are aching after four basketball games in four days and my toes are blue and black and th…
– BUT THEY ARE HORRENDOUS, MISS!

Japp, det är de. Sa jag, medan mina engelsmän drog vidare till en kvinna med snyggare skor. Jag tofflade vidare på mitt håll och tog hand om tårna så gott jag kunde.

När herrlaget spelade en match och vi damer stod på läktaren och skrek, började tån plötsligt att läcka. Alla i publiken samlade ihop vad de hade i väskor och fickor så att det inte skulle bli översvämning.

Kameran är full av sådana här bilder på fötter på sandstrand, fötter vid poolkant och fötter i motljus.

Och fötter vid sängdags.

Spanjorens pappa gav mig en kväll våtvärmande omslag.

Som jag hade sinnesnärvaro att fotografera strax innan jag somnade.

Dagen efter fick jag hjälp av döttrarna att pilla bort nageluschlingen, och slapp därmed att släpa hem ett kryddmått sand från stranden under nageln varje dag. (Bilden fick bli svartvit för att ljuset var så dåligt.)

Så nu har jag bara nio tånaglar på mina fnasiga fötter. Tre av dem är knallsvarta, några andra är lite bleklila. Kanske borde jag måla dem med glitterfärg?

Ja! Vad läckert! Fnas, blod och glitter!

Och tån utan nagel får förstås extra mycket glitter! (Det kom lite utanför också. Jag har nog inte målat tånaglarna sedan nån gång på 1900-talet.)

Silversmedsniklas från kommentatorsbåset skickade ett snyggt läderband av hög kvalitet till mig och krävde att jag skulle göra ett hängsmycke av nageln. Men  … den hade jag väl slängt i Spanien?

Inte då!

Så himla vackert.

Eskilstuna har ett mycket bra fotbollslag i Damallsvenskan. Ibland går jag dit och kollar, ibland blir jag ditkommenderad för att stå i kiosken, ibland måste jag gå dit för att hålla spanjoren sällskap när Atletico Madrid kommer på besök och han behövs som tolk. När jag är där pekar jag stolt på vår målvakt, eftersom jag var hennes basketcoach för ungefär 15 år sedan.

Typisk fotbollsspelare?

Typisk basketspelare, om än inte 2,5 meter lång.

Men vilka äro då skillnaderna, undrar ni som varken går på den ena eller den andra sortens match?

Basketpubliken skiter fullständigt i om mörka moln närmar sig arenan. Och bor sällan en meter från baslinjen.

Basketpubliken behöver sällan vakter längs planen. Eller bollpiedestaler.

Basketpubliken har inte vantar.

Eller filtar.

Basketpubliken tjoar inte av glädje när spelarna trampar på linjen.

Basketpubliken får dessutom ohyggligt mycket information av speakern, som funkar lite som en tv-kommentator och berättar vad som händer och vem som just nu är i händelsernas centrum och i halvtid rabblar statistik, medan fotbollspubliken får veta hur man blir medlem i klubben, var man kan köpa lotter, att kaffet är varmt och att korven den har två.

Basketpubliken får heller inte se spelarna stretcha som i en ringlek på midsommarafton.

Men om jag nu kokar ner kvällens upplevelse (det blev 3-3) och blandar basket och fotboll som i en kryddig gryta … då får man kanske detta: den spanska presskåren som kastade sig över vår basketspanjor för att intervjua honom?

Spanjoren ljög naturligtvis friskt om sitt enorma fotbollsintresse.

Vi har ju sedan flera år en spanjor i familjen. Tjugotvååringen friade redan hösten 2013, så att de inte är gifta nuförtiden är ju mot alla regler och förordningar. Om jag hade fått bestämma hade de haft en tre–fyra barn redan, men de yrar om utbildning och ”se tiden an” och jag vet inte allt. Dagens ungdom, alltså.

I våras kom spanjorens bror till oss på besök under en vecka. Vi kan kalla honom Pablo, för det heter han. Han är blott ett år yngre än sin bror, pluggar historia och spelar gitarr och basket samt coachar. När han kom hit i april, slängdes han direkt in i hetluften – på två dagar hann han coacha fyra lag, spela gitarr med en italiensk forskare och fotografera en svensk insjö.

Den djefla mannen delar med andra ord två stora intressen med Pablo: gitarrer och historia. Se här hur hela hans inre är i uppror när han måste gå in i köket och be Pablo sluta spela eftersom han ju måste göra en telefonintervju.

Förnuftet:
– Jag måste be honom vara tyst om jag ska kunna jobba.
Känslorna:
– JAG VILL OCKSÅ SPELA! NU! HÄR! HÖJ VOLYMEN!

Nu bor Pablo här igen medan vi letar efter en lägenhet nära baskethallen, för där kommer han ju att vara nästan hela tiden. Han ska vara i Eskilstuna i ett år och spela och träna och coacha och man funderar ju på vad hans stackars föräldrar i Spanien känner när vi nu har snott båda deras barn …

Spanjor nr 1, Tjugotvååringen och spanjor nr 2 visar upp sina sanna personligheter på en loppis.

Förra veckan dök ett gäng glada tyskar upp i huset. De är basketvolontärer och uppåt två meter långa, så de passade som hand i handske i vårt hem. När de skulle åka vidare till Stockholm, prioriterade de gästboken framför att hinna köpa tågbiljetter. (Fullkomligt korrekt, ansåg jag förstås.)

Här ses två av tyskarna – en som skriver i gästboken så att pennan glöder, en annan som föreslår saker att skriva. Samtidigt som vi hör hur tåget rullar in på perrongen …

I somras skulle huset vara sovplats åt fyra polacker som bara var på genomresa; de skulle vidare och vandra och tälta i norra Sverige. Men så blev de påkörda bakifrån i en bilkö söder om Jönköping såpass brutalt att den polska bilen blev till en liten sekrutthög. Polackerna själva klarade sig oskadda, men blev alldeles bedrövade och försäkringsärendet visade sig vara ytterst komplicerat.

– Polacker i skrotbil påkörda av en svensk dunderbil?
– Mhm. Var är kung Sigismund när man behöver honom?

Så polackerna bodde hos oss för att ha nånstans att ta vägen. Vi gjorde vårt bästa för att de skulle bli lite uppiggade av lite svensk natur och visade dem bl.a. bävrarna som bor på gångavstånd. Polackerna var dock fortfarande bedrövade – och så fick en av dem dessutom besked om att han hade fått sparken från sitt jobb i Polen. Eländes elände!

Saker och ting löste sig så sakteliga. De fick till slut hyrbil av försäkringsbolaget och vände kosan hem till Polen igen. Men glada var de inte.

En spanjor på vift, glada tyskar och ledsna polacker – det är ju precis som i den otroligt fantastiska polsk-tysk-spanska personalunionen under
Felipe Casimir Otto XVXI  (den enträget påstridige)!

Nej, nu överdriver jag allt. Jag har ju inte kammat mig sedan 1800 kallt.

Eller förmodligen runt 1972.

Men nu ska jag faktiskt jobba ”på riktigt” och inte bara som egenföretagare med svenska skrivregler som specialitet. Egentligen vill jag förstås bara prata om det svenska språket eight days a week, men jag ska jobba på Eskilstuna Baskets kansli tills de hittar en vettig person att anställa istället. Allmänheten undrar förstås hur det här ska gå.

– Klarar du att gå upp i ottan på vardagarna?
– Javisst. Men det behöver jag inte, för det är ju på kvällen som folk är i Bollhuset.
– Bollhuset?
– Mitt andra hem.
– Aha. Och vad är dina arbetsuppgifter?
– Hittills har jag hållit protokollkurser, brutit mig in i låsta skåp, skrivit små lappar, skrivit stora skyltar, sparkat omkull en tavla, ringt 297 samtal och skrivit 93 mejl och dessutom skrivit 15 bruksanvisningar.
– Med andra ord har du skrivit ganska mycket?
– Hm. Är det inte det man gör på ”riktiga jobb”?

Jättebra liten lapp

Inbrott i skåp. (Fast egentligen bröt jag mig inte in eftersom jag faktiskt hittade en bortglömd nyckel.)

Kurs i konsten att skriva digitala protokoll.

Torkning av översvämningsläckage.

– Får du semester?
– Va?
– Får du semesterersättning?
– Va?
– Får du ersättning av Försäkringskassan om du blir sjuk?
– Va?
– Har du roligt?
– JA!

Vi får tänka oss politiken som en basketturnering för att reda ut vad det är som händer på den basketplan som heter världen.

Trumplaget är stort och bullrigt, men bara drygt hälften får lira. Coachen hade tidigare en klubb i ryggen, som nu mangrant har slutat jobba på kansliet för att han planerar att sätta upp ett volleybollnät på mittlinjen.

Putinlaget har dragit sig undan lite och står mest och irriterar sina opponenter i omklädningsrummet, häller vatten i motståndarnas skor och tisslar och tasslar bakom ryggen på the rookies. 

Centraleuropalaget har fått en stjärnspelare – en nederländare som försöker få resten av gänget att hänga med trots att han är snabbast och finurligast.

TheresaMaylaget har sedan länge bett om time out, men det ser ut att ta tid eftersom varken domarna eller funktionärerna verkar ta dem på allvar.

Svenskarna har inte kommit in i matchen än, för de står bakom baseline och surar för att de har uppförsbacke, motvind, trångt på bänken eller något annat som skaver.

Mixlagen med NASA, USA:s nationalparker och CIA är lite lösa i konturerna och inte sig riktigt lika. Man talar om bodysnatchers, doping, klimatsmarta röksignaler och hemliga system och ett zonförsvar som ser ut som man-man och tvärt om.

Efter första matchen föll Trumplagets coach i tårar när han hörde att publiksiffran var blott 137 – han hade själv räknat till 138 och ville inte ha fel. Han pratade sedan om att dra åt tumskruvarna och hota spelarnas föräldrar med kollektiv bestraffning om de inte dök upp mangrant fortsättningsvis.

Men hörni. Den här ytterst mystiska basketturneringen kan ju inte fortgå i all evighet – om inte annat så kommer hallhyran att kosta för mycket. Så vad gör vi?

1. Lyssna på vad som verkligen sägs – försök inte släta över och förmildra. Om coachen vrålar ”stek pannkakor i öronen!” är det verkligen precis så knäppt, och alls inte ett sätt att peppa spelarna.
2. Tro inte att någon bättre vetande kommer till din hjälp. Domarna och förbundet har tillräckligt mycket annat att tänka på; du måste själv sluta spela försvar på fel spelare.
3. Explodera av ilska när du blir förbannad. Man kan helt enkelt inte bli avblåst för stegfel innan matchen har börjat!
4. Vänd inte kappan efter vinden. Att de andra i ditt lag inte springer tillbaka i försvar, betyder inte att du ska göra likadant. Inte ens genom att låtsas knyta skorna.

Dunk!

Share

Skivan har hakat upp sig. Jag verkar bara fokusera på 1) basketspel 2) mina värkande knän. Och inte har jag ens förmågan att se ett samband mellan dessa två faktorer; istället fortsätter jag som en envis gris att berätta om hur kul jag har och hur ont det gör.

Därför ska vi idag blott och enbart fokusera på det roliga med en liten bildsafari.

Först ska ni veta att jag spelar i ett lag med tjejer födda 1964 till 1994. Vi heter ”damer B” (till skillnad då från ”damer A”) och alla har spelat basket sedan tonåren. I vanliga fall ser vi på träningarna ut så här:

Ibland hittar vi på nya anfallssystem:

Men oftast lirar vi bara hullerombuller. Idag var jag först på en match i USM, där Eskilstuna Baskets fantastiska killar födda 98–01 lirade sådan här basket:

Bara en liten, liten stund efter att jag hade tagit bilden ovan, for bollen som skjuten ur en basketkanon rakt in i ansiktet på mig så att jag slog huvudet i väggen bakom. (Bilden blev jag tvungen att göra svart-vit för överläppen gick ju i en läskig lila-svullen nyans som ingen mår bra av att se.)

Fläskläpp fram, bula bak.

Denna bedrift skröt jag förstås våldsamt om, varför Sjuttonåringen skrev till hela familjen:

Japp, två timmar senare var det uppkast för damer B i Örebro (en timme hemifrån). Vi var på grund av skador, jobb, brist på barnvakter och jätteförkylningar bara sex spelare, vilket brukar betyda att man gör sitt bästa samt försöker att inte skada sig och framför allt inte bli utfoulad. (Vi har spelat matcher där vi har fått avsluta med tre man på plan, och det är inte alls roligt.)

Här står jag och funderar på om jag ska finta och gå förbi eller skjuta … eller passa till en medspelare som är snabb som en iller.

Våra motståndare var pilsnabba 19-åringar med faslig massa spring i benen. Men vi hade liksom mer muskler och rutin, så vi hängde med bra. I halvtid ledde till och med lite grann, så vi var rätt nöjda. Men ganska trötta.

Och här spelar jag försvar – kolla, jag böjer till och med på benen!

Här har alla fullt fokus på att vi ska skjuta straffar … utan jag, som verkar vara ute på en promenad utan den blekaste aning om vad jag egentligen borde göra.

När det var en halvminut kvar, fanns det massa taktiska genidrag att ta till. Jag hade bytt ut mig själv för att begära time-out vid rätt tillfälle och avgöra huruvida vi skulle foula med flit, ta skott eller gå på korgen eller något annat. (Det här är jag inte speciellt bra på, men jag har ju varit med så länge att jag faktiskt tänker bättre än jag springer.) Att det var så viktigt att göra rätt just nuuu, berodde på att vi bara låg under med ett enda poäng.

”Men det var ju klart att vi kommer att förlora – man kan inte vara sex spelare och vinna mot ungtuppar!” Tänkte jag, men försökte ändå vara så listig som möjligt i min coachning. Då skedde detta:

• Med 7 sekunder kvar snodde vi bollen. Ett långpass gick mot den spelare som var närmast korgen. Hon tog bollen, dribblade mot korgen, sköt och … missade.
• Med 2 sekunder kvar tog vår bäste hoppare returen under korgen.
• Med 1 sekund kvar, lyckades hon skjuta.
• Precis när slutsignalen ljöd, gick bollen i korgen.

Sex hjätar gjorde sammanlagt 66 poäng!

Vi vann alltså med ett enda poäng!

Nu skulle man ju kunna göra mer nytta genom att fokusera mer på världsfreden, Trumpamerikat, svältande barn, ledsna människor, miljöförstöringen eller kanske till och med vädret – men det ska jag göra en annan dag.

Avslutningsvis (nu ska ni slippa mitt baskettjat ett tag) får ni se vår lilla video som vi gjorde efter förra vinsten, när vi var hela nio spelare.

DUNK!

Share

Många äro de basketspelare som har förlorat i Visby. (Vi, t.ex.) När Visbys motståndare väl orkar pallra sig över pölen och åka båt och alltså kosta på sig en resa som kostar tio gånger så mycket som andra bortamatcher, ja då går Visbyspelarna man ur huse och ser till att gästerna förnedras med så stor poängskillnad som möjligt. Det lag som vi vann mot i höstas, hade idag förstärkts med muskler och rutin som gjorde att vi hela tiden hittade främmande armbågar i käke, mage och mun.

Fast här ser det ändå ganska lugnt ut: vi (blåa dräkter) spelar vårt flygplansförsvar. (Jag flyger längst till höger.)

Och så satte de en jävla batterist 10 cm från baseline!

Den där trumman spelade alltså varje gång vi var i anfall och varje gång vi sköt straffar. Det var stört omöjligt att kommunicera, vilket ibland faktiskt behövs …

– Screen höger!
– Varför varnade du inte för screen?
– VA?
– BOMBOMBOM!
– Fem sekunder kvar!
– Va?
– BOMBOMBOM!
– FYRA!
– Vaddå lyra?
– Tre!!! SKJUT!
– Va? Sju?
– BOMBOMBOM!
– Två!
– OCH DET SÄGER DU NUUUU?
– BOMBOMBOM! BOM BOM BOM!

I halvtidsvilan låg vi bara under med nio, vilket diskuterades innerligt i omklädningsrummet. Medan jag fokuserade på att ta en bild.

Strax efter halvtid låg vi plötsligt bara under med tre, vilket jag som tur var dokumenterade.

För sedan kom tre armbågar till, en tjej lade sig på ett av våra knän så att det sa KRAAACK i hela hallen, jag fick fyra foul (helt normalt) och så började vi passa bollen till motståndarna istället för oss själva.

Den hemska knäskadan.

Till slut förlorade vi med ungefär 20 poäng – men vi tar nya tag och satsar på att slå dem i returmatchen kl 13 imorrn istället.

Nu är frågan bara vilken taktik vi ska ha. Ska vi

• kolla om man verkligen får ha ett tramsigt trumset så nära planen
• be den där ickelicensierade spelaren att kliva av planen
• ställa oss på deras fötter
• armbåga dem som de armbågar oss
• flyga in några herrspelare som säkert vill spela med oss?

Jag, jag tänker i alla fall ta värktabletter och smörja in hälsenan med liniment samt överdosera druvsockret. Och lägga mig på golvet och rulla runt och skrika som en italiensk fotbollsspelare.

Eller så lägger jag mig kanske bara ner i mittcirkeln och sover, eftersom min lagkompis Helena – som jag delar rum med – behagar snarka som en hel karl.

Share

Efter helgens två Visbynätter, två hotellfrukostar och två basketmatcher duschade vi och ställde in oss på att vi skulle ta oss hemåt igen.

– Kollar nån vädret på mobilen?
– Okej! Det ska bli snö i Sörmland.
– Och här i Visby?
– Klass 1-varning. Storm. Uppåt 20 sekundmeter.
– Okej. Tur att vi inte ska vara kvar här. Har nån sett min vänstra strumpa?

Efter bara en liten stund, kom vi på att de där sekundmeterna nog skulle kunna påverka vattnet som ju ligger mellan Gotland och fastlandet. För att:

Vattnet är ett farligt gift,
vilket omger Visby stift.

Envar sin egen medicinman, sa vi och plockade fram det som behövdes.

Postafen – eller helt ologiskt ”må-illa-piller” – portionerades ut till alla i laget.

Den där Postafenen satt som en smäck och gjorde oss fullständigt lugna och kanske till och med lite lulliga. När vi väl kom på båten, slog vi oss ner vid ett bord där det redan satt en ensam gotlänning. Han skulle komma att bli vårt sällskap de närmaste fyra timmarna.

– Gin rummy!
– Nej, Chicago!
– Är inte det samma sak?
– Jag mår illa.

Vågorna slog oerhört högt och den där flygresan med Iberia i somras dök upp i minnet. Men trots att Gotlandsbåten for som en liten ärta på en berg-och-dalbana, var jag aldrig det minsta lilla orolig.

Jag kan ju simma, liksom.

Kräkpåsarna lade vi på bordet och där fick de ligga oanvända medan Postafenet jobbade febrilt i våra kroppar, bland balansnerverna och på kräkreflexerna.

En av tjejerna i laget gick iväg och kräktes sedan i fyra timmar tillsammans med den av oss som inte ville spela kort. Båtpersonalen delade ut kräkpåsar till alla passagerare och i fjärran hördes små barns hjärtskärande gråt. Kräkdoften låg tung och passagerarna antog i allt högre utsträckning en blågrön ton i ansiktet.

Och vi bara skrattade åt eländet. Den gotländske mannen vid vårt bord, han skrattade han också. Vi var helt enkelt hysteriskt lättroade … eller väldigt roliga. Eller bara lite höga på piller.

När jag gick på toa, slog vågorna till såpass brutalt att jag tappade balansen och for rakt i famnen på en mager dam i 60-årsåldern. Sedan snubblade jag på en liten rund man som plötsligt låg framför mina fötter. Inne på toa låg ett innebandylag från Uppsala utspritt på golvet. Jag kunde inte riktigt känna deras oro/smärta/illamående, så jag frågade väluppfostrat:

– Är det vågrät kö?

Sssschhh. Tyst, min mun.

På väg tillbaka till bordet, blev jag filmad. Tyvärr ser man inte hur jag nyss trampade en grönskimrande man på foten eller hur alla irriterat blängde på mitt glada leende eller ens hur mycket det gungar eftersom jag går relativt normalt med mina fantastiska benmuskler – men ni får tänka er känslan:

Måste vägen till Visby gynga så?
Kapten ursäkta jag sjynga så!
Puts väck min sömn till sista uns
bland utspilld genever och tummelduns.
(Povel Ramel 1959)

Share

Som jag har tjatat om knävlarna och operationen och mediciner och bandage och ortoser och sjukgymnastik, skulle man ju kunna tro att jag faktiskt inte har ont nån annanstans.

Inget kunde vara mer fel.

Men när andra lider av migrän, svamp, ishias, diarréer och tarmvred, har jag bara coola idrottsskador. Jag far fram som ett jehu *host* på basketplanen och faller stundom omkull – men inte av smärta eller yrsel utan bara av knuffar från mina lagkamrater. Här syns från måndagsträningen ett litet sammandrag, där ni inte behöver titta på mer än 19 sekunder egentligen.

(Ja, jag har alldeles för stora kläder på mig. För det är coolt.)

Sådär springer vi omkring i en dryg timme. Om jag föreslår att vi istället ska köra en skottövning eller dribbla med dribblingsglasögon (som skymmer sikten) vrålar alla nääääääääääää. För de vill bara spela match. Utan avbrott. Vi sträcker muskler, stukar fingrar, spräcker ögonbryn och får hjärnskakning och har kul.

Idag satt jag på kansliet (mitt tillfälliga hoppainjobb) och blev frustrerad. Aversionen kokade över – och då gjorde jag som jag brukar vid slika tillfällen: jag gick ner till baskethallen och sköt lite. Dribblade lite. Funderade på att ta fram dribblingsglasögonen. Sköt och missade, tog min egen retur. Snubblade på en linje och höll på att falla omkull. Fann balansen och… fick ont i hälsenan.

– BAH! fick jag lite pomperiposskt ur mig.

Ajajaj. Inget syns, inget hörs, inget sticker ut – men det gör så ont!

Nu är frågan bara: är det här en yrkesskada?

Uppdatering

Juristråttan i kommentatorsbåset konstaterade krasst att det ju alls inte är en yrkesrelaterad skada.

Men … sicken tur att den inte är allvarlig, då! Jag sprang ju till de privata medicinmännen som kostar skjortan och fick ultraljudsundersökning och sedan laserbehandling! Och blev tejpad!

Det är inte tvillingar. Utan en underlig, djup skada i muskulaturen under hälsenan – alltså är inte hälsenan av. Inte ett dugg!

”Ytterst intressant”, fick jag höra här. Det är en blödning. Blodkärlen långt ner i vaden har gått sönder pga. någonting, förmodligen anledningar och orsaker. ”Det brinner!” konstaterade jag.

Tejpningen är så snygg att man nästan helt avklädd ju vill gå ut på stadens gator och torg bara för att sprätta runt lite.

Nu ska jag inte spela match i Örebro på söndag och heller inte träna basket nästa vecka. Däremot får jag göra massa annat som inte gör ont. Som t.ex. cykla, gå, göra sit ups och dricka vin.

Share

Det här är Glenn Berry – Sveriges absolut i särklass coolaste basketspelare. (På 1970-talet.)

I morse fick jag ett upprört med från Orangeluvan, som just hade upptäckt att det tydligen spelades hockey-VM:

”Men! Hur kommer det sig att du inte har hållit mig informerad om utvecklingarna i hockey-VM? Jag är helt tagen på sängen, det är ju du som är min sportkommentator! På lotten.se pratar du bara om gator! Jag känner mig snuvad! Du måste skapa en sportblogg för oss som vill hålla koll på viktiga händelser när vi kommer till jobbet men som inte vill se själva sporthändelserna!”

Helt korrekt! Jag borde ha simultanbloggat från VM-guldsmatchen och tagit bilder på tv:n (som bara är på när det är landskamper numera), men si jag har varit så rysligt upptagen med min EBA-turnering: Eskilstuna Basketball Association – turneringen där alla kan vara med. Och som jag inte kan sluta prata om eftersom den är helt underbar.

Sjuttonåringen beordrade store Einar ner på knä eftersom han var orättvist lång för detta uppkast.

Jag försöker här rädda en boll som är på väg över linjen. (Jag måste alltså humpa den bakåt över mitt eget huvud innan jag landar utanför planen.)

Här har en två meter lång herrlagsspelare hamnat i trångmål: han måste ju vara snäll mot den lille pojken som bara är 12 år. Armar uppåt sträck och så backade han så att korgen kunde ses utan problem.

De där ynglingarna i 16-årsåldern har så rysligt mycket energi.

Fast det har ju den här 62-åringen också …

Och så häääär ser en foul ut. (Jag kunde inte annat göra. Han är ju 34 år yngre än jag, drygt 190 cm lång och så han han dessutom bollsinne.)

Jag har ju gift mig men en djefla romantisk man. När jag hör fåglars sång eller skådar en solnedgång i fjärran, tänker jag på duvskit respektive Hötorgskonst, och associerar vidare till kajornas bajs och Luleås få soltimmar på vintern.

Solnedgång i Råby-Rekarne socken.

Hör nu så han pratar:

– Vad tänker du på om jag säger fågelsång? säger jag.
– Det är livets … små levande varelser överallt, naturens röst … [djup, lycklig suck]

– Vad tänker du på när jag säger solnedgång?
– Solen ligger och glider strax under horisonten, den är ju borta men precis vid horisonten lyser den fastän den är borta.
– Det där lät mest förvirrat, inte särskilt romantiskt. Hörde du att orden liksom rimmar?
– Va? Vasaru …? Kolla, jag har köpt nya plektrum!

När vi flyttade till Eskilstuna i december 1998, sa folk att vi var tokiga. Att ge upp den underbara staden Lund som har en sån bra basketklubb, slingrande gator, karnevaler och massa kompisar var – fick vi höra – ren idioti. Men nu ska ni få se hur det är att bo här i Sörmland – min djefla naturälskande, romantiska man har nu ikväll dokumenterat:

Skvattram?

Åkerbär? Edit: Nej, hjortron!

Okej, nu får han berätta själv. I give you Olle Bergman:

”Jag prövade en ny väg idag. Ny och ny, förresten – den har väl funnits där ett bra tag. Rinner ner från Åsbymon ut på fälten och slingrar in bland moränfält och myrar i Råby-Rekarne socken. Här står skogen tät med träd av alla åldrar; småträd växer i den tjocka mossan på flyttblock, skeppsmaststallar skjuter upp stolt och spanar ut över buskiga granar och slanka ekar här och där.

På vägen hem ser horisonten i nordväst ut som om den är träffad av en skrotladdning och gulröda inälvor håller på att läcka ut över granskogskanten. En vipa sveper nervöst över fältet. Två tranor dansar under ivrigt trumpetande och två sångsvanar (tror jag det är) vandrar vimsigt bland grästuvorna.

 

Då tänker jag att det vore synd att bo på en plats där naturens mirakel inte finns på cykelavstånd och där sommarkvällarna mörknar vid niotiden eller så.”

Precis samtidigt som Olle (aka DDM) stod mitt i spenaten och njöt av allt detta, njöt även jag. (Det är då för väl att vi har olika intressen.)

Min basketpolare Maria och jag visar upp vår allra mest seriösa sida.

– Bort, fula slemklump! sa Cornwall till Gloucester i King Lear.
– Ja: bort, fula slemklump! sa jag till min satans menisk.

Igår hade jag tydligen 100 % menisk i knäna. Detta trots att kirurgen den 10 januari 2013 sades ha karvat bort de skadade delarna som jag fick när jag trillade omkull på scenen i Umeå 2012. Den mystiska skada som jag utan att känna till det lyckades orsaka nu i somras, var tydligen även den meniskrelaterad. Säg ”menisk” och jag får något mörkt i blicken. (Men kanske säger jag det inte längre.)

Alla meniskslamsor fick under onsdagen gå på basketlandskamp och se Sveriges tvåmetersmän vinna – och se här så fint jag (trots menisken) ler i tv-sändningen:

Sverige ledde här med 35-12, vilket var helt sanslöst fantastiskt! (Bilden togs av en tv-tittande basketspelarmamma hemma i Eskilstuna.)

Idag har jag däremot kanske bara 95 % menisk kvar eftersom en superhjälte gick in i knät och såg hur jävla trasig menisken var och därför tog han … zzzzz och zzzzz samt zzzzz. (Han förklarade vad han hade gjort, men jag måste ha slumrat till, för jag minns bara att han var glad, att sjuksköterskan på uppvaket var glad, att gardinerna var så blåa och fina samt att solen lyste både ute och inne.)

Nu följer här en oerhört utförlig rapport. Med en nästan-nakenbild. (Känsliga tittare varnas.) Det kan bero på att jag är påverkad av morfin, men också på att de där bortplockade meniskslamsorna och smärtan har tyngt mig så att jag just nu flyger på små lyckliga endorfinmoln.

I morse vaknade jag med svinto-frisyr hos min mamma på S:t Eriksplan. Man måste tvätta sig noggrant med ett desinfektionsmedel både dan före dan och på operationsdagens morgon – och detta medel funkar lika bra på håret som någonsin sandpapper och ullkarda. Dessutom är det vansinnigt trist att tvätta varenda liten cm² av kroppen.

Jag gick de 31 minuternas gångväg till Sophiahemmet eftersom

• det kanske var sista gången jag gick en promenad
• jag kanske skulle komma att vakna med ett amputerat ben
• narkosen kanske skulle hamna fel så att jag aldrig mer skulle vakna eftersom narkosläkaren kanske var full
• huvudstaden i solljus klockan 06:45 är alldeles förtjusande!

Gjorde det ont i knät? Ja, som satan. Men, förstår ni, jag var precis som Gunde Svan med sin axel ur led, som Björn Borg med muskelsträckningen i magen och som Anja Pärson med ett störtloppsfall i hela kroppen – bara lite ”äsch, pffft, tssst”.

Jag var även som Butcher 1988.

Under promenaden mötte jag nästan bara morgonjoggare med ryggsäck, en och annan onsdagspubseftersläntrare och hundägare. Cykelställena stod tomma och bilarna var få. ”De överlevande” var som vanligt min första association.

Framme på Sophiahemmet fick jag byta om till JÄTTESTORA, grova trosor med gällivarehäng. I mina ögon var de så fantastiskt roliga och absurda, att jag snabbt konstaterade att jag var ensam i omklädningsrummet och därför borde ta en bild. För att inte bli anklagad för att göra utvik à la Fib Akutellt 1975, har jag kapat bilden upptill och gjort den svart-vit.

Se alltså på bilden som ett semidokumentärt konstverk eller som reklam för lumpenkalsonger 1944.

Iklädd dessa – samt knähöga strumpor och en djupblå pappersmorgonrock – fick jag sedan i en stor sjuksal träffa en himla massa människor som presenterade sig med namn och titel. Alla var så rasande trevliga.

– Hej, det är jag som är narkosläkaren, sa narkosläkaren.
– Hej, är du nykter? svarade jag.
– Det var då en jävla fråga! hörde jag en uppbragt patient säga på andra sidan förhänget.

Narkosläkaren sa att det nog är värre med flygplanspiloter, som gärna slår runt på kvällarna före en flygning. Operationsläkaren, operationssköterskan, operationsundersköterskan och narkossköterskan blev alla mina bästa vänner och jag fick berätta allt jag visste om särskrivningar och sociolekter, som inte räknas som dialekter.

– Sociolekten ”svenska med arabisk brytning” som talas av ungdomar som har svenska som modersmål ger nämligen hög status. Keff och guss och … bla bla bla sa jag.

Dessutom berättade jag för säkerhets skull att jag en gång vaknade efter narkosen och hade tio sjukvårdare som skrattande hängde över mig eftersom jag under narkosens inflytande hade berättat om min dröm – en lång och ingående samt av detaljer fylld fantasi där jag kysste Johnny Depp.

Istället för att räkna ner från tio strax innan narkosen tog mig till drömlandet med Hollywoodskådespelare, sa jag:

– Särskrivningar som är roliga, är t.ex. ”färsk kyckling lever” och ”drages i vått till stånd” och det påminner mig om … sju öl. Sex öl. Nej, åtta öl och nzzzzzzzzzz …

Sedan drömde jag om landskampen.

Drömmen såg ut precis så här. (Basketspanjoren och svärsonen Julian, basketspelarna Ramon och Emma samt baskettanten Lotten.)

Klockan 09:45 blev jag väckt av uppvakets sjuksköterska, som hette precis som min Broder Jakob. Han frågade om jag hade ont, och ville veta på en skala till 10 hur ont jag i så fall hade. ”Sju eller åtta, satan vad ont det gör!” tänkte jag och svarade käckt:

– Ptja, fem … sex kanske.

Då fick jag en rosa-brun morfindos och kände strax att jag skulle kunna gå upp och dunka med herrboll uppe på 3,05 meters korghöjd.

– Har du väckt mig före 09:45? sa jag nyfiket till uppvakets anfader: Syster Jakob.
– Javisst, klockan halv tio pratade du en himla massa om särskrivningar och att du inte hade kysst Johnny Depp samt att du var besviken över det.
– Oj, förlåt, sa jag, för Syster Jakob kunde ju inte veta vad det var jag hade babblat om i operationsrummet.

Sedan fortsatte jag glatt att babbla och gav massa boktips – och drog det där om sociolekter igen. Varefter jag helt utan smärta trippade in på toa, träffade kirurgen (fast inte inne på toa) och försökte att låta bli att kyssa honom i brist på Johnny Depp.

Det är så hälsosamt och stärkande på sjukhus!

– Berätta om operationen! sa jag.
– Jag skulle precis säga att jag nu tänkte berätta om operationen, sa kirurgen.
– Sorry.
– Det här kommer att bli bra. Vi gick in här på insidan av knät och såg precis vad det var som har gjort så ont. Då reagerade du kraftigt med höjd puls och blodtryck – du kände alltså ingenting under narkos, men då hade du ont. Rejält ont.

Aha, tänkte jag och kom ihåg den överraskande stora mängden salt som jag nyss hade gnuggat bort ur ögonvrårna.

– Vi kollade också på utsidan av knät, men kunde inte se att någon del av menisken saknades. Detta är underligt med tanke på din tidigare operation, där en del av menisken ju skulle ha tagits bort.
– Men vaff…?
– Ja, men nu är det fixat. Du har lite flikar i brosket och du är lite skrovlig bakom knäskålen, men någon grav artros såg vi inte. Mild artros, javisst. Men sannerligen inte ”grav” som det stod i en av dina tidigare journaler.

Än en gång fick jag motstå impulsen att kasta mig om halsen på Johnny Depp. Eh, kirurgen.

Och så fick jag svar på varför man inte sätter in menisk-implantat när man ju fyller all världens byster med hur mycket som helst.

Oerhört läckert meniskimplantat om ni frågar mig.

Man pluttar ofta in meniskimplantat i Belgien, men 6–7 % av patienterna drabbas sedan av infektioner. Detta är inte tillräckligt låga procent för Sverige, vilket jag måste hålla med om … nu när jag är fixad.

Här ligger jag horisontell och hög hemma hos mamma.

Nu ska det inte handla om mig och min logga eller mina försök till loggor eller ens hur kass jag är på att rita. Nu ska det handla om hur jag lyckades hitta världens bästa loggamakare.

Gamla loggan. Kul om man har ett brevhuvud och är mer stolt över sin sport än sin stad, kanske. Eller vill vara en av 56:orna.

Så här såg den ut i de fyrkantiga sammanhang som nu finns i den digitala världen.

Två loggor står ut på ett negativt sätt – de är i ett omodernt format.

Dessutom har vi ju en egen basketcup som saknar logga helt – trots att den är världsberömd i hela Sverige.

Så kan man ju inte ha det. Tänkte jag och började rådda utan att fråga nån om lov. (Så får man inte göra, Lotten. Lämna in en ansökan i tre exemplar till berörda instanser och vänta på att en utredning ska tillsättas. Skäms på sig.)

Eskilstuna BasketCup (jag skippar ibland mellanslaget före ”Cup” som en liten och inte särskilt effektiv protest) har genomförts i 31 år och haft massa olika sponsorer (Dumle, Billys Pizza, Eskilstuna Energi & Miljö), men heter alltså numera blott Eskilstuna Basket Cup (med mellanslag) eftersom miljonsponsorerna uteblir. Ungefär så här (var beredd på att bli sjösjuk) har cup-t-shirtarna sett ut under åren:

Cuploggan 2015.

Cuploggan 2016.

Eftersom vi är en ideell förening utan några som helst extraresurser, satte jag mig ner och försökte hitta på något på egen hand. Det gick inte någe vidare, men jag kom på att vi måste göra något. Och ha en fyrkantig logga som passar som app-bild lika väl som tröjtryck.

– Steam punk! sa jag till mig själv och tänkte på den stolta industristadens glansdagar med smide och lokomotiv samt bestick.

Och så hittade jag den här vacka skapelsen!

Som ju inte alls är kvadratisk. Så jag frågade Pip-Petter som är reklamare i Lund, och han föreslog den här fulingen som utgångsidé och förlaga:

Perfekt! Man har samma logga till klubben och cupen med blott ”cup” som tillägg på den senare. Och så har man förstås en orange basketboll. Och Eskilstunas skyline!

I den mån Eskilstuna har en skyline. De här husen på en boll?

Vår nya (ganska kassa) arena på en boll?

De här stackars barnen på en boll?

Hmmmm. Tänkte jag och kände att min logotypkompetens inte räckte till.

Pip-Petter hittade då Formarte AB när han googlade runt. Och så sa han ”den där killen ska ni fråga”. På grund av detta, som han höjde till skyarna:

©Joakim Andersson-Berg.

Jag skickade mittinatten ett toklångt mejl till Formarte och Joakim Andersson-Berg och föreslog massa dumheter och fula färger och bluddrade på så att vem som helst hade känt att det nog är bättre att ta till flykten än med pennan fäkta. Men inte vår loggaman, inte. Han svarade:

– Ja! Vad kul!

Redan efter nån vecka hade han kommit fram till att staden på bollen var en kass idé, men att smideshammaren på något sätt skulle med. Och så kom han med detta förslag:

Cupen fick även den en logga, som är fyrkantig och fin och går i orange. Bollen ser ut att vara på väg ner i ett nät, som även får tankarna att gå till en cuppokal:

Nu ser Eskilstuna Basket inte längre ut som ett avlångt eller brett får bland hermelinerna.

Om man tar och kikar med lupp, kan man nog se att det står Eskilstuna där nånstans.

Så fint! Finns det andra lag som kanske borde byta logga?

Med andra ord: det är jättelätt att skaffa en ny logga. Man kontaktar bara rätt loggaman – Joakim Andersson-Berg.

---

Ursäkta, uppdatering 26/10 2017

Har ni sett en sån bedrövlig logga?

Hon har inte ens skor på fötterna!

Pappa fyllde 80 år förra veckan och behövde ett kalas med både filmtema och 70-talsmat, så jag och mina syskon ordnade maskerad, rostbiff, bakad potatis och rulltårta.

Vi kunde förstås ha fyllt på med halva avokador, päron med mintchoklad, glace au four, Harry Kuvert, morotstärningar, storsnibbade skjortor och lite ostfondue, men nån måtta får det ju vara på excesserna.

”Klär ut mig gör jag icke”, sa den envise Broder Jakob som vanligt (sedan 1973 ungefär) medan vi andra först hade storslagna planer och sedan liksom inte fick ändan ur. Vi klädde därför ut oss i vad som helst som fanns i huset, men upptäckte till vår förskräckelse att jag inte längre äger

• pipa
• rullskridskor
• käpp
• trenchcoat.

Alltså blev ingen Kapten Haddock, Papphammar eller Chaplin. Å andra sidan kunde vi medelst svarta kläder, blomgirlanger, pilbåge, hattar och morgonrock samt en tweedhatt klä ut oss till bl.a. Soldat Bom, Barbamamma, Hunger Gamesfigurer, Sven-Bertil Taube, Marilyn Monroe, Idas sommarvisa och Monsieur Hulot.

Orangeluvan som Barbamamma och hennes dotter som Katniss.

Vi berättade alla runt bordet om vårt allra första minne, som inbegrep bl.a.

• en rödhårig tjej i ett fönster
• rutiga galonbrallor
• Obla-di Obla-da
• ett drunkningstillbud
• leksakskassaapparat som föll nerför en trappa i ett suteränghus
• husmorsgymnastik på en slänt
• en rullbandspelare som hette herr Tandberg
• Pokemonkort på en kulle på dagis
• pang på en legogubbe och en dagisfröken som påstod att legogubben fick ont
• barnmorskan hade en fin väska när hon kom och levererade en lillasyster.

Sedan bad pappa allra ödmjukast om att få åka hem för att ladda batterierna inför söndagens pingismatcher i 60-årsklassen.

Pappa lirar i gult där borta i fjärran.

Men ack. Han lirade inte alls skjortan av 60-åringarna och föll på eget grepp när han hade matchboll och då beslutade sig för att serva extra svårt. Så här:

(Servarna for bortitok och matchbollarna likaså.)

Sjuttonåringen spelade också söndagsmatch och sedan satt vi i sekretariat (man skriver protokoll och tar tid och håller koll på 24-sekundersklockan) på en annan match och höll på att döden dö för att det var så rysligt spännande när grabbarna på planen for som små flipperkulor stora bowlingbollar över den halkiga basketplanen.

Så här gör man när man ”sitter sek”.

Pilarna går till tre starka karlar som 2003 hade mig som sitt livs första coach. (Jag är stolt som en tupp.)

Sjuttonåringen (i vitt) postar upp för att få bollen. Sedan fintar hon höger och går på korgen åt vänster. Ploff, två poäng. (Jag är stolt som en tupp.)

Sedan kom vi på att det ju var Fars dag. Men si det lärde jag mig redan som liten palt i Luleå att det är ett kapitalistiskt påfund som man ska ignorera. Så det gjorde jag, om än lite motvilligt.

Jag, utklädd till en nyuppstigen Marilyn Monroe.

Och hur mår ni allihop?

Jag har inga knän kvar!

(Hej alla nytillkomna läsare: 2012 föll jag på en scen och skadade menisken i vänsterknät. Sedan dess har jag opererats två gånger och gått på smärtstillande och skrivit så mycket om knät att det nog räcker till något motsvarande Satansverserna.)

Föreläsarens meniskkollaps 2012.

När jag numera spelar basket, går det inte fort. Men då hinner jag å andra sidan tänka ut snillrika passningar och dyka upp som gubben i lådan på oväntade ställen när jag äntligen har haltat mig upp i anfall. Och så är jag en jävel på vänsterlayup (lay up = forntidens tvåtaktare), eftersom man då tar avstamp med högerbenet.

Men ack. I torsdags såg jag i ena sekunden ut så här när vi spelade EBA-turneringen:

Första matchen. Lugnt och fint anfall.

Andra matchen. Jag hjälps av Artonåringen ut från planen med lindat högerknä. (Observera våra snygga, nya New York-basketskor.)

Jag sprang ju bara lite med bollen, stannade för ett hoppskott och …

KNÄPP!

… sa det i högerknäet. Höger! Va? Det är ju inte där jag har ont! Högerknät är ju mitt stöd i lifvet, mitt hjärtas kärlek, kraften och trösten samt det som jag ska luta mig mot under de resterande åren jag har på denna jord!

Men precis som när man numera vrickar foten i idrottssammanhang, fick jag snabb hjälp, linda och stöd samt blev hemkörd av mina vuxna, basketspelande barn på plats.

En av de unga pojkarna i turneringen tar min skada och min hand mycket allvarligt. (Förklaring: jag har svarta knäskydd som är gröna på insidan. Det nyskadade knät är hårt lindat, och knäskyddet sitter nu nere vid fotknölen, utåinvänt.)

Dagen efter ringde jag till alla instanser som ringas skulle, och fick rådet att sätta mig på akuten eftersom jag inte på några villkor kunde stödja på högerbenet – och därför fick ta mig fram med hjälp av kryckor och hoppa på det ju dåliga vänsterknät. Tvärtemot alla ordningsregler tog vi där bilder på haltandet och väntandet.

Till höger ses min akutkompis Pelle och hans mystiska knäskada.

Undersökningen och röntgenbilderna gav inget som helst resultat, annat än att jag som vanligt fick veta att mina knän är jättejättestarka och att alla ledband och benbitar sitter där de ska. Läkaren gav instruktioner:

– Ta inflammationsdämpande Diklofenak på maxdos och linda knät.
– Men drabbades jag alltså mitt i steget av en inflammation klockan halv åtta igår?
– Vi kan inte se något fel. Remiss till magnetröntgen, du får tid inom sex veckor.
– Men jag kan verkligen inte stödja på benet.
– Vi kan inte göra mer än så här.

När jag beklagade mig hos alla jag känner (och faktiskt inte känner) under fredagseftermiddagen, fick jag allehanda råd om egenremisser och dropin-MR, men för att kunna göra detta, måste jag ha min remiss. Så här sa alla:

– Ring till akuten och be dem skicka remissen till dig.

Så det gjorde jag. Men på akuten fattade de absolut ingenting.

– Skicka remiss, jag har då aldrig …? Vi kan inte skicka din remiss till dig. Vi har inte remissen, den är ju på ortopeden. Du borde ringa till ortopeden, men där finns det ju ingen kvar så här klockan 14 en fredag. Vänta ska jag höra med läkaren som undersökte dig.

Under väntpausen längtade jag intensivt efter papper och penna för att skriva ner allt som sades, men eftersom jag inte kan ta mig fram med saker i händerna och ryggsäcken inte fanns i närheten, är alla repliker tagna ur minnet.

– Nej, han är inte kvar. Men jag pratade med en kollega som sa att remissen ju har gått iväg till röntgen, och att det ju är dem du ska prata med. Jag kopplar dig dit.

Klick.

– Växeln.
– Jag skulle bli kopplad till röntgen.
– Ringer du i tjänsten?
– Tjänsten?
– Eller är du patient?
– Jag är patient.
– Ett ögonblick.

Klick.

– Radiologen. Våra telefontider är nu stängda. Tryck 1 om du vill komma till våra drop-in-tider och 2 och du vill komma till våra telefontider.

Jag tryckte på ettan.

– Drop-in på radiologen kommer att stängas från och med den 1 november 2017. Detta gäller inte dig som redan har fått en tid för drop in-besök. Återkom nästföljande vardag.

Okej.

Eftersom det enligt läkarvetenskapen inte är något fel på varken det ena eller det andra knät, lutade jag mig mot min djefla man och de två kryckorna och – som planerat – åkte iväg till Carl Larsson-gården, där jag nu sitter parkerad i det här underbara köket.

Titta t.ex. på den gröna byrån till vänster och krokfästet under fläkten.

Fly mig en sådan här för att nipper och skräp som jag måste sortera!

Precis som på Carl Larssons målning, är spiskåpan alldeles knögglig.

Fortsättning följer med all säkerhet; inget av knäna vet ju att jag är anmäld till en basketturnering i Spanien i juli. Jag funderar på att endera dagen prata med dem om detta faktum och be dem att ta sig i meniskerna samt skärpa sig.

Nu har vi spelat basket i Spanien såpass många dagar att vi finner det helt naturligt att inleda dagen med ett glas utspätt bubbel.

Skål!

Men det mest dramatiska idag var faktiskt att en stor båt på stranden plötsligt slet sig som en dinosaurie i en Hollywoodfilm. Den drog med sig avspärrningar och vilsekomna bollar och närmade sig badande människor i en farlig fart. Badvakterna visslade i sina pipor så att vi satte oss käpprätt upp som vore det en  utdömd foul. En polis kom joggande och mammor kallade på sina barn.

Badvakter med en motsträvig båt i andra änden av snöret. (Tampen? Vajern? Tjocka repet?)

Den blåa katamaranen for som en vante på havet och den glasspinnefärgade försökte dra den rätt.

Plötsligt sa det PFJOIIIIINGK!!! och så gick hela avspärringsvajern tvärt av samtidigt som en stor varningsskylt gick i bitar och kom flygande som en projektil mot oss. Den landade en halvmeter från mig och sprätte upp massa sand.

”Där kom en skylt flygande” sa vi och jag tog en bild. Bakom oss började en dam gallskrika av förskräckelse. Vi kände oss som coola vikingar och fortsatte att prata strunt om väder och vind, bara.

Sedan gick vi hem och åt mat.

Kittlar dödsskönt i kistan!

Och sedan spelade vi match. (Jag har blått matchlinne för att känna mig som en spelare fastän jag inte är på planen.)

Men nu ska ni få höra vad som hände sedan …

Det var så få som kunde spela mot ett gäng fransyskor att jag och mitt knäskydd faktiskt blev tvungna att kliva in på planen … och spela en hel match!

Jag och de halva knäna samt knäskyddet gick bara upp till halvplan i anfall och gick sedan ner till en zon i försvaret – och det gick så bra så!

Alla upprepar med dårars envishet att jag är för gammal för att spela basket och att jag måste inse mina begränsningar. (Även ni, mina kära läsare.) När jag skadade det friska knät den 17 maj, pang bom tjoff, insåg jag att det ju bara skulle bli coachande och solande under turneringen i Lloret de Mar förra veckan.

Men där hände plötsligt något förfärligt: vi hade bara fyra spelare dagen före en match. Vi försökte låna av de andra lagen från vår klubb, men de hade siktet inställt på att vinna sina grupper och kunde helt enkelt inte avvara några lirare.

– Ställ ut mig på planen! sa jag.
– Men … ditt knä? Och … ditt andra knä?
– Jag får helt enkelt gå. Jag kan ju knuffas och buffas i försvar.
– Men har du ens basketskorna med dig?
– Nope. Jag får spela i de här sladdriga små gympadojorna.
– Säkert …?
– Japp. Annars blir det ju ingen match.

För om man inte har fem spelare när matchen inleds, vinner motståndarna på W.O. med 20–0. Så jag klev ut på en basketplan för första gången på jättemånga veckor. Och hur kändes det?

Ser ni mitt lilla leende? (Och det fina, stabiliserande knäskyddet som skymtar bakom den röda elvans arm.)

Det fina knäskyddet har fått ett namn. Först tänkte jag att det kunde heta Lysistrate eller Florence eller kanske Magica de Hex, men så kom jag på att det stödjer knät så smidigt och följsamt med små valbensliknande plastbitar. Och så hjälpte Ökenråttan i kommentatorsbåset med det perfekta namnet: Spirella!

Spirella-annons (Husmodern 1935). Spirellas underbart smidiga fjädrar är minsann rostfria.

Efter uppkastet gick jag ner och ställde mig i mitten i ett zonförsvar. Det är faktiskt inte alls kul att spela zonförsvar; man vill spela man-man-försvar där man punktmarkerar en viss spelare.

Men jag kunde inte sluta le. 

Det var meningen att jag skulle stå där i mitten och vara stor och skrika order som en målvakt ungefär – men rätt som det var, började jag röra mig lite hit och dit och glömde liksom bort att jag bara skulle vara immobil.

Här böjer jag till och med på benen som om jag skulle kunna hoppa. Vilket jag ju inte alls kan.

Anfallet fortsatte och tjejen på bilden ovan lyckades ta sig in i tresekundersområdet för att göra poäng. MEN DÅ KOM GAMLA TANT BERGMAN!

KLATJOFS! Här foular jag grovt genom att slå motståndaren rakt över armarna. (Min medspelare Maria spelar bättre försvar, för hon håller ju upp sin arm och får inte foul.)

När man får en foul blir man lite irriterad. Oftast tycker man att det är orättvist eller bannar sig själv för att man faktiskt har klantat sig. Men hur kände jag mig?

Så lycklig blev jag, att jag till och med höjde armarna i en segergest till mina lagkompisars stora glädje. De franska motståndarna undrade säkert vad vi nordbor anser om våra fouler.

Efter några minuter blev jag lite styv i korken och lyckades flera gånger trippa upp i anfall och agera passningsmaskin och rundningsstolpe. Det funkade bra så länge fransyskorna inte snodde bollen och vände spelet.

Här är jag och Spirella lite sena tillbaka i försvar och försöker gå snabbt som en gångare med vickande höfter. (Det är Artonåringen som kommer springande bakom mig – hon försöker stoppa fransyskan innan denna springer omkull mig.)

Vi förlorade matchen med tio poäng, men var allihop så oerhört nöjda med att i alla fall få spela. Särskilt jag.

Svettiga, härliga, glada Damer B i Eskilstuna Basket.

Hemresan från Spanien tog mer än ett dygn eftersom SJ-tågen inte var kompatibla med oss, men strunt samma. Hem kom vi – och vi såg till och med en resväska utan hjul på flygplatsen!

Den röda där! Inga hjul! (Det är ägarna som står och gestikulerar i förgrunden.)

Igår skulle jag ha föreläst för hundratals (om inte tusentals!) människor, men allt blev inställt för att för få hade anmält sig.

Igår skulle jag också ha cyklat kors och tvärs och fått rosor på kinden och solsken i blick, men PLOFFFFF, fick jag tvärpunka mellan två avlägsna punkter.

Igår skulle jag även ha tränat 15 små barn som vill lära sig att spela basket under skoltid – men pga. ett missförstånd från skolans sida, var det bara jag och dammråttorna närvarande.

OBS! Bilden är inte arrangerad.

Men då hade jag ju istället en hel timme på mig att bekanta mig med gympasalen som vi ska leka basket i resten av hösten. Nu heter skolämnet förvisso inte gympa längre, utan idrott – men inte med den godaste vilja i världen skulle jag kunna kalla detta skräp till lokal för en ”idrottshall”.

Förbered er nu på bedrövligheters bedrövlighet.

De svarta badmintonlinjerna är lite diffusa.

Den ena klockan is no more.

Den andra klockan står stilla sedan anno dazumal.

I den här miljön jobbar idrottslärare av idag. I den här miljön ska eleverna försöka uppbåda i alla fall ett litet ynka uns intresse för kroppslig aktivitet. I den här miljön spang barnen inte omkring i när skolan byggdes 1974, för då var allt fräscht och nytt. Den skulle ha renoverats ”redan” 2014, men projektet har lagts i långbänk och nu ser det alltså ut så här.

Rustik känsla.

Petskydd?

”Sesam” är ju ett jättekul namn på en vägg som kan öppna sig! (Jag skrev i brist på Gunnar Fredrikson AB till Tompas Service & Hantverk och frågade hur gammal de tror att den var, och Tompa själv svarade att den nog har suttit där sedan 1974.)

Nu ska mina 15 små barn ju lära sig att spela basket, och då är basketkorgarna, plankorna och nätet viktiga ingredienser. Nätet har vi inte för syns skull, utan för att bollen ska fara genom ringen lagom fort – och då kan man anpassa hoppet för att ta returen. Utan nät är det nästintill omöjligt att hinna ta returen; man får den oftast rakt i plytet.

Stackars näten på just denna skola hade varit med ett bra tag. (De kostar runt 50 kr styck.)

Skulle man inte kunna tänka om här?

• Strunta i gympasalen – var bara  utomhus (rosor på kinden och solsken i blick!) på idrottslektionerna!
• Skit i allt vad bollspel och allmän idrott heter och ställ bara in 30 olika gym- och styrketräningsapparater i hallen!
• Städa.
• Be de lokala idrottsföreningarna om hjälp.
• Köp 100-kronorsklockor på Ikea.

Jag älskar idrott, jag noterar hälsobekymren hos barn och ungdomar – och det här ser ut som en total kollaps. Gå in i kommentatorsbåset och avreagera er. Sprid gärna mina bilder till maktens män. Protestera som man gjorde 1974!

Upp till kamp mot inställda föreläsningar, illa tajmade punkteringar, uppskjutna basketträningar och ickerenoverade idrottshallar! (Nu ska jag minsann slå näven i bordet, tror jag. Lite. Kanske.)