Första gången jag coachade ett lag var jag blott 14 år och kunde faktiskt ingenting. Grabbarna som jag coachade var 10 år och hur nöjda som helst fastän jag inte visste vad jag gjorde.

Sedan dess har jag coachat en miljard ungar. Eller coachat och coachat – jag har varit deras tränare. När det kommer till matchsituationer är jag helt bedrövlig; jag vill att alla ska vinna och kan inte förmå mig att få barnen att ta kampen på allvar.

– Braaaa! Ta returen!
– Men Lotten, nu hejar du på fel lag.
– Ja, fast det var ju bra att … han tog … returen … liksom.

Under hela förra hösten tränade jag i ett specialprojekt femteklassare på en skola här i stan. Det var i anslutning till skoldagen, så barnen var redan på plats. Mycket praktiskt. Ännu bättre var att de hade idrott alldeles före basketen, så de var i hallen redan när jag kom. Men …

Huuuuuu så svårt det var!

Näten har jag visat upp förut.

Sittande dribbling.

Några av skorna som jag annars pyntar mitt hus med.

Räkna, prata om färger och dribbla samtidigt!

Och ändå … var det alldeles ljuvligt. De som är intresserade kommer med glittrande ögon och berättar att de har

• hoppat ända upp till taket hemma
• gjort tåhävningar för att hoppa högre
• övat på att snurra bollen på pekfingret – med en tallrik
• kommit på hur man kan ta tre steg fastän man bara får ta två
• letat efter mig på Youtube eftersom min basketkarriär ju måste ha lagts ut där.

Basketkarriären så sent som 2017.

Men konditionen, hörni – vad ska vi göra åt barnens flås? Kan vi komma på en snilleblixt och bli som Lubbe Nordström, fast med kondition i fokus istället för renhållning? HJÄLP!

Många äro de basketspelare som har förlorat i Visby. (Vi, t.ex.) När Visbys motståndare väl orkar pallra sig över pölen och åka båt och alltså kosta på sig en resa som kostar tio gånger så mycket som andra bortamatcher, ja då går Visbyspelarna man ur huse och ser till att gästerna förnedras med så stor poängskillnad som möjligt. Det lag som vi vann mot i höstas, hade idag förstärkts med muskler och rutin som gjorde att vi hela tiden hittade främmande armbågar i käke, mage och mun.

Fast här ser det ändå ganska lugnt ut: vi (blåa dräkter) spelar vårt flygplansförsvar. (Jag flyger längst till höger.)

Och så satte de en jävla batterist 10 cm från baseline!

Den där trumman spelade alltså varje gång vi var i anfall och varje gång vi sköt straffar. Det var stört omöjligt att kommunicera, vilket ibland faktiskt behövs …

– Screen höger!
– Varför varnade du inte för screen?
– VA?
– BOMBOMBOM!
– Fem sekunder kvar!
– Va?
– BOMBOMBOM!
– FYRA!
– Vaddå lyra?
– Tre!!! SKJUT!
– Va? Sju?
– BOMBOMBOM!
– Två!
– OCH DET SÄGER DU NUUUU?
– BOMBOMBOM! BOM BOM BOM!

I halvtidsvilan låg vi bara under med nio, vilket diskuterades innerligt i omklädningsrummet. Medan jag fokuserade på att ta en bild.

Strax efter halvtid låg vi plötsligt bara under med tre, vilket jag som tur var dokumenterade.

För sedan kom tre armbågar till, en tjej lade sig på ett av våra knän så att det sa KRAAACK i hela hallen, jag fick fyra foul (helt normalt) och så började vi passa bollen till motståndarna istället för oss själva.

Den hemska knäskadan.

Till slut förlorade vi med ungefär 20 poäng – men vi tar nya tag och satsar på att slå dem i returmatchen kl 13 imorrn istället.

Nu är frågan bara vilken taktik vi ska ha. Ska vi

• kolla om man verkligen får ha ett tramsigt trumset så nära planen
• be den där ickelicensierade spelaren att kliva av planen
• ställa oss på deras fötter
• armbåga dem som de armbågar oss
• flyga in några herrspelare som säkert vill spela med oss?

Jag, jag tänker i alla fall ta värktabletter och smörja in hälsenan med liniment samt överdosera druvsockret. Och lägga mig på golvet och rulla runt och skrika som en italiensk fotbollsspelare.

Eller så lägger jag mig kanske bara ner i mittcirkeln och sover, eftersom min lagkompis Helena – som jag delar rum med – behagar snarka som en hel karl.

Efter helgens två Visbynätter, två hotellfrukostar och två basketmatcher duschade vi och ställde in oss på att vi skulle ta oss hemåt igen.

– Kollar nån vädret på mobilen?
– Okej! Det ska bli snö i Sörmland.
– Och här i Visby?
– Klass 1-varning. Storm. Uppåt 20 sekundmeter.
– Okej. Tur att vi inte ska vara kvar här. Har nån sett min vänstra strumpa?

Efter bara en liten stund, kom vi på att de där sekundmeterna nog skulle kunna påverka vattnet som ju ligger mellan Gotland och fastlandet. För att:

Vattnet är ett farligt gift,
vilket omger Visby stift.

Envar sin egen medicinman, sa vi och plockade fram det som behövdes.

Postafen – eller helt ologiskt ”må-illa-piller” – portionerades ut till alla i laget.

Den där Postafenen satt som en smäck och gjorde oss fullständigt lugna och kanske till och med lite lulliga. När vi väl kom på båten, slog vi oss ner vid ett bord där det redan satt en ensam gotlänning. Han skulle komma att bli vårt sällskap de närmaste fyra timmarna.

– Gin rummy!
– Nej, Chicago!
– Är inte det samma sak?
– Jag mår illa.

Vågorna slog oerhört högt och den där flygresan med Iberia i somras dök upp i minnet. Men trots att Gotlandsbåten for som en liten ärta på en berg-och-dalbana, var jag aldrig det minsta lilla orolig.

Jag kan ju simma, liksom.

Kräkpåsarna lade vi på bordet och där fick de ligga oanvända medan Postafenet jobbade febrilt i våra kroppar, bland balansnerverna och på kräkreflexerna.

En av tjejerna i laget gick iväg och kräktes sedan i fyra timmar tillsammans med den av oss som inte ville spela kort. Båtpersonalen delade ut kräkpåsar till alla passagerare och i fjärran hördes små barns hjärtskärande gråt. Kräkdoften låg tung och passagerarna antog i allt högre utsträckning en blågrön ton i ansiktet.

Och vi bara skrattade åt eländet. Den gotländske mannen vid vårt bord, han skrattade han också. Vi var helt enkelt hysteriskt lättroade … eller väldigt roliga. Eller bara lite höga på piller.

När jag gick på toa, slog vågorna till såpass brutalt att jag tappade balansen och for rakt i famnen på en mager dam i 60-årsåldern. Sedan snubblade jag på en liten rund man som plötsligt låg framför mina fötter. Inne på toa låg ett innebandylag från Uppsala utspritt på golvet. Jag kunde inte riktigt känna deras oro/smärta/illamående, så jag frågade väluppfostrat:

– Är det vågrät kö?

Sssschhh. Tyst, min mun.

På väg tillbaka till bordet, blev jag filmad. Tyvärr ser man inte hur jag nyss trampade en grönskimrande man på foten eller hur alla irriterat blängde på mitt glada leende eller ens hur mycket det gungar eftersom jag går relativt normalt med mina fantastiska benmuskler – men ni får tänka er känslan:

Måste vägen till Visby gynga så?
Kapten ursäkta jag sjynga så!
Puts väck min sömn till sista uns
bland utspilld genever och tummelduns.
(Povel Ramel 1959)

Vid den här tiden på året går Eskilstuna Basket Cup av stapeln – Sveriges största basketcup för ungdomar. Det är helt otroligt och sanslöst konstigt att man kan rådda ihop detta projekt utan att större misstag sker än att

• några vrickar fötterna
• några domare somnar gående
• lag åker till fel hall
• någon kommer med brorsans basketskor som är för stora
• någon kommer med syrrans basketskor som är för små
• vrålande, ilskna coacher blir åthutande av en knävelförsedd baskettant
• ketchupen tar slut redan till frukosten på andra dagen.

Jag tillbringade hela denna fredag i en liten sekrutthall som faktiskt luktar mögel. Eller som jourhavande vaktmästare sa: ”Äsch, det luktar 1980-tal bara.”

Först installerade vi oss och byggde en sekretariatsplats, sedan byggde vi en kiosk.

Men se så trist den färdiga prislistan blev när jag hade strukit allt som vi inte kunde erbjuda eftersom hallen inte ens har en kokvrå.

Såja. Mycket bättre. Och pedagogiskt.

När matchen mellan Djursholm Indians och Skuru i klassen pojkar födda 2006 skulle ha satt igång, var bara Skuru på plats. Spelarna var uppvärmda och redo, men coachen var orolig eftersom en WO-match är 100 % tråkigare än en riktig match. Killarna ville ju spela, inte vinna med 20–0 utan att bli svettiga.

Plötsligt rasslade det till i entrén, och där kom fyra Djursholmare insläntrande fem minuter efter utsatt matchtid.

– Är ni bara fyra? sa vi.
– Jaa… Det var svårt att hitta hit …
– Okej, vi måste sätta igång matchen nu, så ta på er basketskorna och var redo på uppkast!
– Okej!
– Och ni, Skuru, kan ni gå med på att bara lira med fyra på plan tills de andra från Djursholm kommer?
– Javisst!
– Och ni där, är ni Djursholmscoacher?
– Nä, vi är bara föräldrar.
– Kan ni basket?
– Öööööhhh …
– Bra, nu är ni coacher! UPPKAST!

Matchen satte igång, alla var på lysande humör, alla killarna sprang hej vilt – och så fort fler spelare från Djursholm kom, såg vi till att killarna fick spela fem mot fem istället. Inget gnöl, inget gnäll och inga vrålande coacher trots att ena laget vann stort.

Så skare ju va!

Ett sprillans nytt basketprotokoll, som är så enkelt att vi häpnar åt vår egen finurlighet.

Lika gammal som de här tjejerna var jag redan 1978. Då sprang vi omkring i tygskor utan dämpning och hade små trosor istället för shorts. Ack, stackars oss.

Tissel och tassel samt smussel och harkel, har det låtit om mig de senaste veckorna. Detta för att jag via ett jättehalkigt bananskal råkade få ett nytt jobb.

Hejdå!

Basketkansliet behöver mig inte längre, så april är min sista månad där. När jag fick det klart för mig, KASTADE jag mig på en plötsligt uppdykande jobbansökan jobbutlysning. Ungefär fem minuter efter att ansökan var inlämnad, blev jag kallad på anställningsintervju – den 27 mars – och den 3 april började jag jobba halvtid som vikarierande universitetsadjunkt i Textdesign vid Mälardalens högskola.

adjunkt (latin adiuʹnctus ’medhjälpare’, egentligen ’tillfogad’, av adjuʹngo ’tillfoga’), lärare i teoretiska ämnen […]

Så nu har jag gått från att köpa hänglås, flytta plåtskåp, inventera bollar, skriva sponsringsansökningar och sortera basketdräkter till att vara handledare för blivande skribenter. Men den största skillnaden är nog att jag inte längre kan gå till jobbet i basketshorts och gå ner och skjuta straffar när jag blir frustrerad.

Fast knytblus slipper jag ha på mig!

Sedan ungefär 2001 är jag ett par gånger per år medbjuden till en herrmiddag som varande den enda damen. Hur det kom sig från början vet jag inte, men däremot vet jag att herrarna

• lär mig hur det funkar i den lite finare världen
• upplever livets skiften lite före mig (jag är ungefär tre år yngre)
• äter och dricker mycket, länge och gärna
• har samma referensramar som jag.

Igår var det som vanligt fast helt annorlunda: Sten Feldreich satt vid bordet strax intill oss. Han må vara den skönsjungande Bengts son, men framför allt är han ju basketspelare.

Basketlandslaget 1975. Stående: Mike Perry, Håkan Wettersten, Dick Degernäs, Peter Nyström, Werner Schaffer, Bengt Lööv, Bo Persson, Kari Marklund, Miki Herkel. Sittande: Sten Feldreich, Thomas Tjäder, Jan Hjorth, Tommy Hansen, Peter Niegmann, Jörgen Hansson, Torbjörn Taxén.

Jag smygtog bilder på hur Stene (208,5 cm) böjde sig dubbel när han gick in på toa och jag försökte snegla på honom diskret och jag försökte verkligen komma på en anledning att gå fram och prata med honom. (Vilket jag har gjort en gång tidigare utan större framgång; jag var oerhört blek och ointressant.) Sedan drällde tusen och en andra kändisar in i en sådan fart att jag höll på att sätta rödingen i halsen.

Vidare lärde jag mig igår att man numera gärna åker på skidsemester till Kanada. Och tar helikopterliften upp på toppen och sedan snirklar sig ner off pist och riskerar lifvet.

– He-he-helikopterlift? sa jag så att sparrisen stod som ett paraply ur munnen.
– Ja!
– Men är det inte helvetiskt dyrt?
– Jo! Och så måste man investera i lavinspade, karbiner, isskruvar, lavinsond, specialkompass, klättersele, transceiver, höjdmätare, avalung och …
– Vänta, måste anteckna. Ava…lung?
– Ett slags snorkel som är bra om man är begravd i en lavin.

Tydligen en avalung.

Sedan fick jag se små filmsnuttar som visar hur vettvillingarna till medelåldersmän klättrar omkring på klippavsatser och bergskammar med skidorna på ryggen och slalompjäxor på fötterna.

– Jag kan ju inte ens GÅ med slalompjäxor på fötterna! sa jag och trampade en av herrarna på foten när jag skulle bevisa min klumpighet.
– Men numera finns det speciella slalompjäxor som liksom öppnar sig baktill så att m… ja. Du fattar.

Jag bara gapade. Skidåkning medelst bergsklättring låter ju som höjdhopp i pik, diskus med trippel lutz och boxning i balettskor.

De nio herrarna och jag lyckades inte bli utslängda denna gång (vilket vi har blivit tre gånger tidigare), men vi kanske var – när jag nu tänker efter – lite väl högljudda när vi jämförde föräldrarnas status, knävärk, segelbåtslängder och uppväxt under det numera ljuvliga 70-talet. Mest tjoade jag nog när det visade sig att jag och en av de distingerade männen mindes hur ett par i Luleå ville döpa sitt barn till Grus i analogi med Sten och Stig. Jag trodde inte att någon annan än jag mindes detta, och vände mig till mitt husorgan: SvD:s arkiv. Bevis!

Svenskans förstasida 26 maj 1981!

Mot min egentliga vilja lyckades jag hoppa på sista tåget hemåt, där jag hamnade bakom en man som satt och kräktes morotstärningar. Se det, det var en festlig kväll!

I nian pryade jag på Nordnytt. Redaktionen kreerade fem minuters nyheter som sändes en gång per dag (strax före TV-Nytt). Efter tre dagars stillasittande, rullandes tummarna, pekade redaktionschefen Jan Sundén på mig och sa:

– Klä på dig. Vi ska inviga Gula Paviljongen. Du får göra pratan.

Här står den än idag, den av mig 1980 tv-rapporterade Gula Paviljongen. (Det är varma slingor på trottoaren till höger.)

Den där grejen – ”paviljongen” – är faktiskt en del från ett då nyrivet hus.

”Oxehufvudska palatset” byggdes i början av 1850-talet, men revs 1979 för att Vattenfall skulle bygga kontor där. [Plats för primalskrik.] Tornet sparade någon smart jävel, varefter det placerades på Storgatan som ”Gula Paviljongen”.

1. föreläsa för Samhall om de ljuvligaste av skrivregler
2. gå på basket-hoopla där Willie Cherry ska äras och hurras för samt älskas.

Vem? Va? Willie Cherry? Jo, den här!

När han lirade i Plannja ungefär 1980–90 var han BÄST. Och nu …

… coachar han Eskilstuna Baskets herrlag sedan tre år.

Hans matchlinne hissades upp i taket i basketarenan, vilket är den mest ärofulla hedersbetygelse en idrottsman kan uppleva. Och jag träffade mina gamla basketpolare och grät en skvätt av pur basketglädje.

Luleås motståndarlag var Djurgården, vars coach heter Kalle Barton – som jag drog i håret 1975 och som därmed fick in mig på basketbanan. (Se pilen på bilden: han pratar med sina spelare under en time out.)

Vem mannen i jättestor ansiktsmask var, vet jag inte. En maskot?

Ni som inte brukar vara på basketmatcher har förmodligen jättemånga frågor. Ja, det är cheerleaders. Och ja, Adam Ramstedt (nr 11 i Djurgården) har en vit kalasbyxa. Och nej, planen lutar inte på riktigt.

Så haltade vi alla på stela ben vidare mot solnedgången. (Helt sant: jag har aldrig känt mig så mycket bland jämlikar där jag halt-stånkade mig uppför trapporna.)

Det hände sig en dag i november 1979 att jag av outgrundlig anledning gick på basketmatch med min pappa.

Detta var vanligt runt 1975, när pappas bästis Kari Marklund coachade, och min stora idol var amerikanen Charles Barton (just nu faktiskt coach i Djurgården). Men från 1978 spelade jag ju själv basket, och gick därför på matcherna med mina lagkompisar. Inte med pappa!

Nåväl. Där satt jag bredvid pappa. Lulelaget Plannja lirade mot Södertälje och coacherna Kent Brodin och Kjell ”Korven” Englund var frustrerade eftersom matchen inte spelades enligt deras plan. Eller om de var hungriga och hade skoskav – jag minns inte vad som hände. Efter ett (enligt pappa) idiotiskt domslut vrålskrek han – på ett för honom väldigt ovanligt sätt – ner mot planen:

– Buuuuhuu! Ut med domarn!

Det där brukar man ju komma undan med. Men domarn måste ha haft lyssning på läktarn, fast fått en felhörning. Han blåste omedelbart i sin vissla, vände sig om på en femöring och pekade på den i knähöga näbbstövlar klädde assist-coachen Korven. Och visade tecknet för en teknisk foul.

En teknisk foul vill man verkligen inte få – varken som coach eller som spelare. Den har ”skam” påhängt sig, för den innebär att man har gjort något högst olämpligt. En spelare kan få en teknisk foul av att t.ex. svära och kasta bollen i väggen, en coach av att tjafsa med domaren eller faktiskt bara göra en ilsken gest, slå sig för pannan och himla med ögonen.

Lite så här. Fast svenska domare har inte randiga tröjor och Plannjacoacherna gav inte upp.

Coach Kent Brodin blev förtvivlad och sa va va va va och domaren svarade bla bla bla – och gav även honom en teknisk foul. Korven fortsatte att ifrågasätta sin foul, fast med armarna utslagna och ansiktet högrött. Då reste sig pappa upp och ropade  från läktarn:

– HALLÅ! DET VAR JAG! HALLÅÅÅÅ! DU HÖRDE MIG!

Då behövde han inte vrålskrika eftersom det vid det här laget var relativt tyst i Sporthallen. Och nu ska ni komma ihåg att bredvid pappa sitter ju jag – hans 15-åriga dotter som älskar basket men förmodligen aldrig mer någonsin i livet kommer att kunna gå på en basketmatch.

Kent Brodin pekade på pappa, pappa pekade på sig själv, domaren skakade på huvudet och pekade på Korven – som blev ursinnig och riktade en spark mot en stol. Stolen vek sig som ett korthus av bara luftdraget.

Alla inom basketen vet att när man har fått en teknisk foul gäller det att hålla sig i skinnet, för om man får en till, åker man ut till omklädningsrummet. Nu blåste domaren förstås en gång till och gav Korven ännu en teknisk foul, för man får faktiskt inte sparka omkull saker. Det spelar ingen roll att det inte var meningen.

Kanske var reglerna annorlunda på den tiden, för Korven visades inte ut ur hallen, utan upp på läktaren. Min pappa stod fortfarande upp och pekade på sig själv och ropade att det ju hade varit han som var skyldig – när jag  lade märke till att Korven närmade sig oss. Jag frös till is. Nejnejnejnejnej sa jag i huvudet och blundade. Jag dör.

Kanske kom Korven på bättre tankar, för till sist satte han sig i trappan en bit bort.

Resten av matchen satt Kjell ”Korven” Englund där, nästan hopkrupen med armarna om knäna. Pappa satt bredvid mig och jag satt bredvid pappa. Han skämdes inte det minsta lilla utan tyckte att det var en riktigt upplyftande incident. Jag var säker på att basketlivet var slut.

NorrbottensKuriren skrev i sitt referat:

Nu tog inte basketlivet slut för den unga Lotten. Plannja vann nämligen matchen med en ynka poäng.

Efter  den hemska tiodagarssjukan som hela tiden tycktes ha gått över, men som slog undan benen för mig gång på gång, klev jag på darriga ben upp. Håret såg ut som ett fågelbo och det var ytterst ovant att trä strumpor på fötterna.

Fågelboet, där jag sitter i sängen och orkar lyfta armarna rakt upp i flera sekunder för att ta bilden.

När jag nere i köket åt med kniv och gaffel för första gången på drygt en vecka, lade jag märke till hur de lät mot tallriken.

– Har besticken alltid låtit så här? sa jag förundrad.

Och blev skickad i säng igen för att sova bort yrsliga tankar.

Sedan hann ju verkligheten ifatt mig. I radiosändningen med ”Vi i femman” räknade jag rätt både på tisdagen och torsdagen och lyckades till och med rabbla planeterna i korrekt ordning. Korrekturet på boken som handlar om den röda planeten Mars hade en deadline som jag klarade av, och banne mig om jag inte till och med lyckades närvara på en basketträning.

En tiondels sekund senare får jag den där bollen i huvudet.

Men riktigt frisk blev jag nog inte förrän igår, när jag med febrig iver (men utan feber) bestämde mig för att utreda sättet som de på i den ytterst ovanliga hyllningsdokumentären om Clark Olofsson skrev namn. Med ett galet kommatecken!

Jag skrev till SVT och fick snabbt svar från programmets producent. Med kursivering och allt:

Lotten,
Jag är producent för filmen Clark – en rövarhistoria. Jag fick ditt mail angående det ”galna” kommatecknet i namnskyltarna.
Detta är ett stilgrepp inspirerat av hur man skrev namn i förundersökningsprotokoll förr.

Okej, ”stilgrepp” ursäktar ju alla möjliga olika konstnärliga friheter, men här tar det väl ändå fokus från själva innehållet i dokumentären och det som de intervjuade faktiskt säger?

Maplestream i kommentatorsbåset lyckades hitta ett exempel (inte ett riktigt alltså) på hur ett förundersökningsprotokoll såg ut 1967 – och alla jurister jag känner skakade kollektivt på huvudet och sa vadåååå?

Jamen självklart.

Så hur skrev man namn i förundersökningsprotokoll förr? Jo, på det här självklara sätter som vi alla har sett hur många gånger som helst: efternamn, kommatecken, alla förnamn, men med tilltalsnamnet understruket.

Bergman, Lotten Charlotte Lilly Elisabeth

Men kan man skriva förnamn, kommatecken, efternamn …? Nope. (Snacka om fis i rymden och droppe i Nilen. Vem bryr sig väl om konstiga namnskyltar och tokiga kommatecken? Ja, jag tydligen. Nåväl.)

Och nu – apropå namn å så – ska ni få höra om ett på alla sätt och vis perfekt ord som kommentatören hakke lärde mig idag. Cirkumfilisnärt! Bäst att jag upprepar det så att Google hinner fiska upp det innan det far ner i tidens och glömskans kvicksand. Cirkumfilisnärt!

Så nu vet ni det, alla ni som har en cool handskriven signatur: slängen som kommer allra sist innan ni lyfter pennan från papperet är en … cirkumfilisnärt!

Svenska Akademiens Ordbok, tryckt 1904. Cirkumfilisnärt!

Benjamin Franklins cirkumfilisnärt.

Igår var jag på en sagolikt rolig tillställning i Globen.

Men först måste vi backa bandet lite för att berätta att vi sedan 15 år här hemma har bedrövliga stekpannor, men en väldigt bra spis. (Induktionsspis, köpt på det världsberömda Retuna.) Stekpannorna

• gungar som balansplattor på släta ytor
• tappar handtagen som sjuåringar tappar tänder
• flagar teflon som när vi på 70-talet hade bränt axlarna i solen.

Billig skit, helt enkelt.

– Ny stekpanna! Vi måste ha en ny stekpanna! hojtar jag varje gång jag måste hacka loss omeletter från gungbräden.

Inte förrän i förra veckan kom jag mig för att göra något åt saken, eftersom jag snubblade över en superrea. Men gick åt helskotta för hela onlinesortimentet var slut och ingen reabutik fanns i stan. Fast plötsligt slog det mig! Jag kan beställa för avhämtning i Globens shopping när jag ändå är i krokarna på måndag kväll! Heureka! Två stycken! Nu ska här stekas!

Den ena.

Den andra.

Dett gick så bra så, men i säkerhetskontrollen på väg in i Globen blev jag stoppad.

– Vad är det DÄR?
– Det är två stekpannor.
– Stekpannor?
– Stekpannor.
– Jaha …
– Har inte alla stekpannor med sig när de ska in på Globen? försökte jag lite spjuveraktigt.
– Eh. NEJ.

Man måste förstå vakternas tvekan. De har order om att stoppa mat, dryck, bomber, granater, sprit, vapen, knivar och fylltrattar. Men stod stekpannorna på listan? Nä. De ryckte på axlarna och ignorerade mig.

Jag kom in – och gick omedelbart vilse … men blev räddad av en tvåmeterskille i 14-årsåldern. Han spelade i Central (fast Fryshuset) och ledde mig uppför trappor (bra träning för knäna) och ner (aj, ont i knäna) och försökte öppna låsta dörrar medan jag höll igång konversationen. Till slut kom jag rätt och satte mig på plats. Och funderade på hur jag med stekpannorna skulle kunna förändra livet för så många. Tänk er två stekpannor som

• cymbaler
• frisbees
• flugsmällor
• hattar.

Men sedan var det inte mer med det. Stekpannorna, jag och 11 390 av mina närmaste vänner såg nämligen Sverige slå Turkiet i basket, vilket är alldeles, alldeles underbart och fantastiskt.

(Man står nästan inte ut med den amerikanske kommentatorn. Eller så lyssnar man noggrant och undrar vad det är han egentligen säger.)

Eftersom jag inte har råd med nutida bilder på nyfotograferade landslag, får ni här en från 1969. Kolla på skorna!

Sveriges landslag inför EM-slutspel i Neapel 1969. Stående: Kjell Rannelid, Per-Olof Lefwerth, Jörgen Hansson, Hans Albertsson, Arturs Veigurs, Jan Hjorth, Anders Grönlund, Arne Jansson. Knästående: Kjell Gunnå, Ulf Lindelöf, Ebbe Edström, Janos Fugedi Kalju Leetmaa. (Foto: Fricis Forstmanis.)

Hur har vi det nu i dessa dagar när vi vinglar än hit, än dit i förvirring över fysisk distansering och folksamlingar och närkontakt?

För första gången sedan fredagen den 13 mars samlades vi, alla i mitt basketlag. Den 5 juni satt vi alltså i ett uterum medan regnet öste utomhus. Vår plan var förstås att sitta med två meters avstånd utomhus, men nu blev det lite annorlunda.

Var vi då oansvarigt galna? Kanske.

Jordgubbarna hade ett synnerligen trevligt hölje som matchade rottingmöblerna.

Vi höll faktiskt lämpligt avstånd – förutom vissa vettvillingar som kastade sig i famnen på varandra. För det gjorde de tydligen ändå dagligdags. Den på basketplanen brutalaste av oss alla siktade in sig på mig – med armarna utåtriktade i en kramattacksgest. Jag kastade mig raklång i närmaste buske och tjoade ”nääää, vi får säkert kramas igen år 2021!”.

Replikerna som flög genom luften är värda att spara eftersom de så väl speglar

• den rådande situationen
• epidemin
• 2020
• normala människor
• olikheterna.

– Inget har förändrats egentligen. Barnen går i skolan som vanligt. Jag och min sambo jobbar som vanligt (hantverkare och kurator på gymnasium).

– Allt är annorlunda. Både jag och min man är permitterade (från it-avdelningen på ett megastort transportföretag) ända till oktober. Fast under de här tre månaderna har ettåringen bara varit på förskolan tio dagar eftersom han hade snuva de andra dagarna. Och vår trädgård är jättefin!

– Jag som polis jobbar på som vanligt. Det är världen bästa jobb. Men det var skönt när den organiserade brottsligheten tog paus. Ja, de är tillbaka nu. Tyvärr.

– Mina båda föräldrar, mina syskon, jag och nästan alla jag jobbar med har nog haft covid-19. Minns ni när jag inte kunde andas på träningen och sen var sjuk i tre veckor? Just det. Corona. Tror jag. Antar jag. Fast det hade ju varit bra att veta.

– Jag känner ingen som har varit sjuk och har fått corona konstaterad. Inte ens en avlägsen faster. Det närmaste jag har kommit corona är han som sitter i kassan i närbutiken på lördagar. Han nös när jag stod i kön den 14 mars, sedan försvann han. Nu går han med rullator, säger dom som vet.

– Min bästa kompis låg nedsövd i respirator i 21 dar! Och dagen innan han blev sjuk sprang vi en mil tillsammans! Hon är 37 år gammal! VARFÖR är jag fortfarande frisk? Svara!

Strax före 01 – när vi cyklade hemåt – såg vi ut så här. (Alla hade med sig en matgrej. Därav frysboxen.)

Fast vanligtvis ser vi ut så här.

Och hur har ni det? Ska vi börja frottera oss med varandra nu? Hm.

Okej, coronaviruset sprids som en galopperande eld uppe i Gällivare just nu. Och på det så himla virusfria Nya Zeeland har två brittiska kvinnor nyss insjuknat. De som demonstrerade på Sergels torg för snart två veckor sedan har börjat stöka till den nedåtgående kurvan medan studenterna som sprang ut allra först nu har börjat hosta.

Och vad gör jag då, tror ni? Jo, jag släpper allt jag har för händer och

1. hjälper pensionärerna att distanshandla och få varorna hemkörda
2. går vilse inne på stooooora affären i jakt på en Västerbottenost
3. åker och tränar basket!

Här har vi plockat varor till 14 pensionärer och går genom kassan för att sedan köra ut allt i en vit skåpbil. (De som står nära varandra är gifta eller släkt.)

Här är kvällens sex lyckligaste basketspelare. Och ni ser vilka fina avstånd!

I affären plockar vi varor i tre–fyra timmar och hinner vara nära massa olika människor. Och ta i saker som vi väl kontaminerar? Jakten på Västerbottenosten pågick så länge att personalen började blänga på mig: ”Varför zickzackar den mystiska kvinnan med konstig frisyr systematiskt genom alla gångar sedan en halvtimme?”

Å andra sidan

1. har jag intensivt undvikit frisörkontakt och börjar se ut som ett penntroll
2. lämnat återbud till en underbar resa till Stockholm med förtjusande herrmiddagspicknick
3. deltagit i säkert 20 olika Zoommöten med t.ex. boktema eller släktfokus för att inte bryta mot de förhållningsorder som i alla fall fortfarande finns.

Breakfast Book Club Stockholm såg ut såhär i tisdags morse.

Med andra ord: ibland är jag strikt, ibland tar jag risker. Fast jag tar ju risker hela tiden egentligen – varje gång jag går och handlar mat, är jag alldeles för nära vilt främmande människor. Men då håller jag i alla fall andan, för det har Agnes Wold sagt att man kan.

Midsommarfirandet? Jodå, det blir av – men bara i den närmaste kretsen med de tio personer som vi brukar träffa. Fastän en av oss är lärare som träffar 800 elever varje dag …

Nä, ni ser: jag försöker göra mitt bästa och hålla fysisk distans. Fast inte alltid, tydligen.

Så här kommer jag att uttrycka mig fortsättningsvis när jag måste säga nej till sånt som jag inte borde delta i:

Och hur har ni det? Är ni mycket striktare än jag?

Nu blir ni kanske besvikna. Av rubriken att döma skulle jag nu kunna berätta om mina spexerfarenheter (observera p:et) när jag iklädd endast korsett trippade över scenen och fick applåder för ingenting. Ropen skallade …

– En gång till! En gång till! skrek lundensarna.
– OMTAG! skrek stockholmarna.
– Kläu peå daj! skrek lustigkurrarna.

Och dääär trippade jag över scenen. Igen, igen och igen.

Men nu är det så att vi har tagit klivet in i mars igen. Eller om det är april. Repris, liksom. Kanske är det rentav blott oktober? Detta har hänt idag – vilket helt klart är ett omtag:

• För blott ett par minuter sedan fick Artonåringen veta att hans gymnasieskola tvärt avbryter all undervisning på plats och från och med måndag kör med distansundervisning som i våras. Tre personer (personal & elever) har blivit smittade på kort tid, och därför tar skolan det säkra före det oräkra.
• Spanjorens basketmatch imorrn är flyttad för att ”hela Nässjö” är satt i karantän (förmodligen är det inte en riktigt korrekt formulering från Svenska Basketbollförbundet).
• Tjugosexåringens basketmatch imorrn ska spelas precis som vanligt med all möjlig kroppskontakt.
• Alla trattkantareller har dragit nåt gammalt över sig eller flyttat hemifrån.

Men se här, uppfinningarnas moder, yada yada. Basketmatcher som kan spelas, ska spelas. Med max 50 personer per hall – så med alla spelare, coacher, sekretariat och domare finns det plats för kanske en fotograf och två chaufförer. Hej vad det går, spela spela spela, ingen som helst kroppskontakt före och efter matchen och med sprit ingniden boll och handsprit som flödar över tiljorna samt mellan fingrarna – vi ska studsa boll!

Och just idag uppvisade vår spanjors broder sjukdomssymtom. Spanjoren fick tillsammans med hustrun – Tjugosexåringen – hoppa in och coacha ett gäng 13-åringar genom att

1. ha spanjor-brorsan sufflerande i örat
2. ha mig fejstajmande matchen på mobilen.

Vår spanjor tog sig åt öronsnäckan och tystnade, blundade och lyssnade. Och så översatte han det som nyss sades på spanska till perfekt svenska samtidigt som han censurerade svordomar och emotioner.

Pfuuuh. Matchen slutade i en hedersam förlust där grabbarna fick beröm och hurrarop – precis som det ska vara.

Men … excuse my manners. Hur mår ni? Är allt som förr? Vad händer?